böcker.

"trista sevärdheter" av johan tell är en sjukt rolig bok. ett enkelt koncept: på varje sida finns det en bild och under bilden finns det en förklaring till varför just den platsen eller saken är känd. både fotona och texterna är från en vinkel som kanske inte ger sevärdheterna sin rätta glans, men... vill man ha den så finns det ju turistbyråer. sevärdheten som finns på bilden till höger är en av mina favoriter. texten: "här övernattade kanske gustav vasa också. två gånger".

och helt ärligt. är det nåt jag lär mig av den här boken (förutom att människor har lust att lyfta fram väldigt konstiga saker ibland) så är det att verkligheten egentligen inte spelar så stor roll. bankomaten där lisbeth salander brukade ta ut pengar är ju minst lika verklig som sevärdheten där den heliga birgitta sägs ha fått uppenbarelser, och dit folk vallfärdar, fast man nu har insett att heliga birgitta nog aldrig levt där eller fått uppenbarelserna där. det är nåt annat som är viktigt än verkligheten. jag tror det är historien som är det viktiga. och en bra historia är ju ofta nåt helt annat än en sann historia.

senaste tiden har jag läst böcker av folk som jag verkligen älskat böcker av tidigare, och besviket lagt dem ifrån mig, med en suck över att det nog var det sämsta de skrivit. ibland är det ju så. man kan inte hitta det bästa varje gång.

när jag läste "sista undrens tid" av tomas klas ekström blev jag lycklig. lite för att det inte var ett antiklimax. lättnaden i det, att slippa ännu ett. han är en av dem jag verkligen gillar, och det är ju lätt hänt då, att man väntar sig mycket och blir besviken. men jag blev inte besviken.

mest blir jag lycklig över att den är så bra. det är nog det bästa han skrivit. eller så är det bara att boken träffar mig precis där jag står nu. den är så sorgsen och stor på nåt vis. hur orden hör ihop, hur allt känns så... rätt. och det underbara i att det finns två historier som går parallellt. en i själva dikterna, och en i fotnoter med utdrag från ett par böcker med husmorstips.

det är en bok om sorg, och om liv. om minnen av det som var. och den är bara så sjukt bra.

jag hörde om magnus bärtås och fredrik ekmans bok "alla monster måste dö" på radio. och jag brukar inte läsa reportageböcker. men jag blev så nyfiken. och jag ångrar verkligen inte det.

boken handlar om nordkorea och författarna åkte dit på en turistresa, vilket är enda sättet att komma in i landet. resan är rätt surrealistisk i sig, de målar upp massor av bilder som man bara vill skratta åt. som guiden som står och pratar om ett berg som alltid har snötäckta toppar, medan hela gruppen ser att det just nu inte har nån snö alls på sig, ett faktum som det inte är ok att låtsas om.

berättelsen om resan varvas med referat av tidigare böcker och fakta om nordkorea. det är ju svårt att veta så mycket alls så noga eftersom det är så slutet. men jag skulle tro att de här författarna får med det viktigaste av det som är känt. och jag som inte ens tycker att sånt här brukar vara intressant får i mig massor med fakta om fångläger, konflikter hit och dit, och politisk utveckling i den delen av asien under andra halvan av 1900-talet och senare.

boken fokuserar mycket på det här med illusioner och kulisser. det är inte bara det snötäckta berget som är en del av en myt om makten, den gamle diktatorn och den nyare (och den som är på väg att ta över nu), som får dem att verka i det närmaste gudomliga. det är något de medvetet byggt upp och förstår poängen av. i boken skrivs det mycket om en jätteberömd skådespelerska och hennes man som var regissör, och som båda blev kidnappade till nordkorea för att hjälpa dem att få liv i sina filmer. (för att hjälpa dem att hålla illusionerna levande och starka).

känns som om jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den boken, den är sjukt bra. och jag är fortfarande uppslukad av hur sinnessjukt nordkorea är. jag har inte haft koll innan, mer än att det är helt totalitärt och helt hemskt. men det är så mycket som är så vansinnigt surrealistiskt. man vill bara skratta åt det. fast problemet är ju att det är verklighet, så det är inte roligt alls.


"min vänskap med jesus kristus" av lars husum handlar om en man som tidigt förlorar sina föräldrar, och sen av olika anledningar dras in i våld, självdestruktivitet och andra katastrofer. till slut har han förlorat sin flickvän och sin syster och har ingen alls, inget alls. och då kommer jesus till honom.

det är ingen särskilt religiös bok, när jesus kommer så tror han att det är en inbrottstjuv och eftersom han är stor och biffig och huvudpersonen inser att han aldrig skulle klara honom i en rättvis match, så slår han jesus i huvudet med ett askfat. fast... sen så blir det ändå så att han gör som jesus säger, och lite i taget får hans liv en ny form. han möter sig själv och gör upp med det hemska som han tidigare gjort. han får vänner, och det är himla mycket som blir himla bra, fast på ett rätt skruvat sätt för det mesta. egentligen är det inte så att han tror på gud. eller, han gör inte det, han säger till och med det, att han inte gör det. men han träffar ju jesus emellanåt, och det är bra, det blir bra med hans hjälp.
det är en helt knäpp bok, och vild och skör samtidigt. det är så fint. då och då önskar jag mig ett lite bättre språk, men på det stora hela är det ingen katastrof. det är fart i den,  och jag tycker det är skönt att läsa om folk som beter sig som as, men som låter sin historia komma ifatt och möter den. även om det är på rätt flippade sätt.

ojoj, blev många ord om orden idag. lite kortare nu.

tre nobelpristagare:

seferis med boken "stenernas diktare" tror jag att jag tyckte om. det var mjukt och snyggt, fast det var en så väldigt tunn bok att den tog slut meddetsamma. kanske lånar lite fler dikter av honom senare. tror han är värd det.

"brevet från peking" av pearl buck är en vacker och väldigt sorsen bok. den är så melankolisk att man blir lite frusen av att läsa den. handlar om en kvinna som bor i usa med sin son, mannen är halvamerikan och halvkines och när det började bli farligt i kina så flyttade de, och han stannade. det fanns en tanke att de skulle återförenas, och kärleken mellan dem är allt annat än död, men möjligheten försvinner längre och längre bort.

det är inte jätteofta jag lägger ifrån mig en bok och verkligen tänker att jag inte orkar läsa den. ibland läser jag flera samtidigt och då kan en liksom glida ifrån mig och inte bli färdigläst, men det är en annan sak.

jag tänkte att jag skulle ge claude simons bok "jardin des plantes" hundra sidor. men jag orkade inte ens det. efter 59 bestämde jag mig för att nej. nej, jag orkar inte.

den är så väldigt modernistisk. allt är skrivet i små fragment, som också kan löpa parallellt med varandra på sidorna, eller vara organiserat lite hur som helst. jag kan förstå poängen med det rent teoretiskt. hur minnen av ett liv är sådär. börjar mitt i, pågår en liten stund, hur nåt annat kommer fram samtidigt, hur det tar över för att sen blandas upp med nåt annat.

och det är ju kul med folk som verkligen vågar bryta upp det invanda, men nä. jag orkar inte. jag är för trött och fragmentarisk i mig själv, det slutade med att inte bara boken utan även jag blev en osammanhängande röra. och så bra kändes den inte, så det skulle vara värt det.